”stiffed”

männen i behandlingsgruppen ”alternativ till våldet” längtade liksom andra män runtom i landet efter det stödet och det ansvaret [där många män undsätter en enda man som de inte ens känner]. de hoppades att den här lilla kretsen av män skull erbjuda det, men gruppterapins grundregler lade hinder i vägen. varje deltagare förväntades ”ta ansvar” enbart för sig själv, tygla sin egen ilska, hålla tillbaka sin aggressiva tendenser och se att det var han ”som bestämde”. hur användabara sådana principer än kunde vara för enskilda ändamål, gick de på tvärs mot männens behov av att ingå i en inbördes ordning. när mötet var slut brukade männen dröja sig kvar på den mörka parkeringen och samtala med varandra i sökandet efter ett större sammanhang. men de visste inte hur de skulle bära sig åt och samtalet gled gärna över i kallprat om idrott och krånglande bilar. för när allt kom omkring var ”bandet” mellan dem inte deras gemensamma bidrag till ett samhälle; det enda de hade gemensamt var ett våldsamt raseri över sin isolering, som kvinnorna i deras närhet fick känna på.

män i liknande grupper för ”vredeshantering”, som ploppade upp som svampar ur jorden över helan landet [usa] på 90-talet, försökte spåra orsaken till sin vrede eller åtminstone mildra den genom att hitta något som var större än dem själva, som de kunde stödja och få stöd av. men frågorna tycktes alltid falla tillbaka på dem själva. många lärde sig att säga ”mycket beror på mig själv” och nöja sig med det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: