aktivismens form – del 1

Red Action (RA) bildades under tidigt 1980-tal efter att ett antal personer blev uteslutna ur Socialist Workers Party (SWP). Red Action hade en lite annorlunda inställning till saker som organisering, taktik och praktiskt arbete än de mer traditionella grupperna.

Viktigt att notera är att den högerextrema och nazistiska organisationen British National Party gjorde stora framsteg i brittisk politik under 1980-talet. Från att ha varit en förhållandevis obskyr rörelse skärpte nazisterna till sig och effektiviserade sin organisationsform. Framförallt sökte man locka till sig fotbollsligister, något de brittiska öarna tycks ha ett ständigt överflöd av. Idén att knyta band med ligister vann om möjligt ännu större popularitet hos galningarna i National Front.

En iakttagelse av detta finns att läsa i boken ”Among the thugs” av Bill Buford. Buford, en amerikansk journalist som bodde i England då han skrev boken, kunde utan större problem bli en del av gemenskapen hos fotbollsligisterna och delvis därigenom också komma i intim kontakt med nazister. Intresset för nassarna kom sig lite av att Buford kunde se så många gemensamma beröringspunkter mellan galningar på läktare och galningar som heilade.

De gruppsykologiska aspekterna spelade förstås också in. Så även mängden regn, om man får tro vissaGustave Le Bon var en spännande kille som skrev en del om gruppsykologi. Mest känt är hans verk ”Les Lois psychologiques de l’évolution des peuples” (svensk titel ”Massans psykologi”). Le Bons skriverier har tjänat som inspiration till ett flertal mer eller mindre stora tänkare, exempelvis mustaschprydda dvärgar.

Hur som.

Red Action satsade på att organisera så kallat ”vanligt folk” enligt filosofin att en rörelse för arbetare borde, åtminstone delvis, bestå av desamma. RA ansåg också att mycket av den vid tidpunkten etablerade vänstern snarare påminde om en sekt snarare än en progressiv rörelse.

Således valde man en annorlunda väg än SWP, varpå brillfettona i SWP föga förvånande blev förbannade. Mindre sekterism och mer aktivism. Aktivitet präglad av en pragmatisk hållning istället för att vara dogmatiskt navelskådande.

Red Action hade lite samröre med Irish Republican Army, IRA, vilket även det föranledde viss kritik. En del berättigad sådan. The Independent skrev en artikel om RA där inledningen var kopplingen till just IRA. Rätt informativ dock.

Red Action var en del av brittiska AFA, men alla i AFA var inte med i RA. Däremot hade många aktivister från RA nyckelpositioner i AFA och kunde på så vis styra nätverkets aktiviteter till någon grad av meningsfullhet. En text om detta finns översatt på Motkraft (här finns originalet).

RA/AFA nitade på Blood&Honour och Combat18 rätt bra. Naziscenen i England kunde anses ha lidit ett betydande nederlag. Dessvärre har de parlamentariska nazisterna i NF/BNP nått framgångar. Nyligen valdes Nick Griffin, ordförandegris i BNP, in i Londons kommunfullmäktige. Detta kan i mångt och mycket skyllas på att Red Action inte längre finns som det gjorde på 1980- och 1990-talet. Repressionen mot engelska antifascister är svår och övervakningen är omfattande. Resterna av Margaret Thatchers regim har, genom sin svårt arbetarhatande politik, skapat en rejäl grogrund för högerextrem organisering. England har alltså, precis som resten av Europa, ett rejält naziproblem. Detta utöver att man måste brottas med borgarasen.

I Sverige har, som läsaren i tyst överenskommelse med den allvetande berättaren redan vet, Revolutionära Fronten (RF) försökt ta över RA:s koncept. Det har gått sådär. Inställningen är rätt men genomförandet är inte alltid det smidigaste. Där RA aktivt försökte motarbeta sekterism och isolering har RF valt att svälja åtminstone delar av galenskapen. Detsamma kan sägas gälla för delar av det svenska AFA-nätverket.

Sekterism, töntighet och navelpillande blandas med diskussioner om hur man kan bryta dessa tendenser. Viljan finns men än så länge dröjer det storskaliga genomförandet. Enskilda grupper och individer föregår självfallet med gott exempel såtillvida att man har lyckats genomföra en hyggligt bred organisering utan att tappa fokus.

Fascinationen för fotbollshuliganism[16] under tidigt 2000-tal avhjälpte vissa problem[15]. Fallenheten att klä sig som uteliggare avtog något (RF skaffade sig tidigt ett rykte som ytterst välklädda tjejer och killar). Förmågan att ta sig an nazisterna ökade också, speciellt i Göteborg där nassarna plötsligt
började ramla och slå sig lite väl ofta. Props till RF där.

Nu till pudelns kärna…

Den svenska antifascismen behöver omformas lite. Aktivismen förefaller ha breddats till att i högre grad än tidigare omfatta saker som faktiskt är framåtskridande, såsom fackligt arbete, mer fokus på jämlikhetsfrågor samt miljöarbete.

Organiseringen måste hamna i främsta rummet, och det gör den genom att man faktiskt börjar agera utifrån grejor som folk i gemen faktiskt kan relatera till. Vårdstrejken nyligen var ett utmärkt exempel. De flesta vill trots allt bli omhändertagna av kompetent personal vid en sjukhusvistelse.

Utan att slå in fler öppna dörrar: reformera, organisera, aktivera. styrka genom mångfald.

intressant?

konflikt! akuhujan vill bli hemmafru, täcket om malmö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: