aktivismens form – del 2

det finns lite olika sätt att se på organisering och maktförhållanden. Spinoza skrev att ”Every ruler has more to fear from his own citizens than from any foreign enemy, and it is this ‘fear of the masses’ [that is] the principle break on the power of the sovereign or state.”

beroende på hur man definerar en eventuell målgrupp kan taktiken se lite annorlunda ut. men hur bestämmer vilken som är målgruppen? och vad ska man kalla den? i en artikel i zmag diskuteras skillnaden mellan klass och massa, eller ”multitude”. klassbegreppet är hyggligt välbekant för de flesta – exempel på arbetare är sjuksyrror och busschaffisar, men en kapitalist kan vara din hyresvärd. en massa, däremot, är inte lika tydligt definierad. negri säger att en massa är

[…] an unmediated, revolutionary, immanent, and positive collective social subject which can found a ?nonmystified? form of democracy.

vilket helt ärligt inte säger mig så mycket. men nån intellektuell kanske får ut nåt av förklaringen. det finns många bra och tänkvärda grejor skrivna om massbegreppet. Spinoza har alltså skrivit om det och så har även Machiavelli.

om man ska få nån på kroken är det bra att ha ett sjyst erbjudande att smälla till med. det finns lite olika idéer om hur ett samhälle efter kapitalismen ser ut. ett luftigt förslag jag stött på är följande:

A bad post capitalist economy has institutions that elevate what I earlier called the coordinator class [dvs advokater, läkare och andra ”lite finare” människor]. I call this economy coordinatorism, though most people call it market or centrally planned socialism. I hate it, though many advocate it. Whatever we call it, and however we feel about it, this economy has public or state ownership, corporate divisions of labor, hierarchical decision making, and either markets or central planning for allocation.

A good post capitalist economy would have institutions, instead, that eliminate class division. I think this will be participatory economics, and I think it will include such features as remuneration for duration, intensity, and onerousness of work, balanced job complexes, self-managed decision making, and participatory planning, but of course the jury is still out on all that.

artikeln som citeras ovan är lite gnällig, men kanske intressant. tyvärr är den inte heller så konkret, men man får göra som Lenin och uppfinna tillämpbara lösningar på ort och ställe. låt vara att lösningarna kommer se annorlunda ut…

en cool grej är den autonoma marxismen, vilken stammar på den italienska arbetarrörelsen på 1960-talet. poängen där är att jobbare försöker förändra samhället oberoende av staten, fackföreningar eller politiska partier. i italien har det väl funkat sådär, i sverige har det än så länge inte funkat alls. grejen är att eftersom så mycket av samhällsstrukturen är beroende av de befintliga, institutionaliserade, organisationsformerna blir det svårt att ställa om sig bara sådär. låt vara att uppsåtet är bästa tänkbara.

om man organiserar sig nedifrån och upp, istället för uppifrån och ned, kommer man antagligen nå de bästa resultaten eftersom de som berörs av besluten är delaktiga i att fatta dessamma. ett exempel på detta är självreduktionen, där individer bestämmer sig för att inte längre betala för saker som kollektivtrafik, elektricitet, gas, hyra och mat.

den autonoma marxismen erbjuder alltså en skaplig grund till organisering. en grund som dessutom är frihetlig.

intressant?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: